Måndagen 16/5

Jag vaknade 5.30 på morgonen av att det gjorde ont i magen. Jag trodde att det var den vanliga magen och spenderade en hel del tid på toaletten i hopp om lindring, som uteblev. Även ryggen värkte ordentligt och jag kunde av någon anledning varken sitta eller ligga, bara stå och vanka runt. Dock fanns det inga tendenser till värkar eller vattenavgång så jag kopplade inte att det kunde vara dags. Men ont gjorde det, riktigt ont, hela tiden.

Efter telefonsamtal till mamma och sjukvårdsupplysningen ringde jag till Martin och sa att han fick så över de planerade ärendena efter jobbet och komma hem för jag mådde inte bra. Han kom hem strax innan kl 9. Jag vankade fortfarande av och an och det gjorde ont. Helt tiden. Inga vågor av smärta bara konstant ONT! Jag ringde till förlossningen för att fråga om råd, dom trodde inte det var så farligt utan rådde mig att ligga ner, ta det lugnt och vänta en timme för att se om det kom några värkar eller ej. Vi skulle höras igen kl 10.

Efter 20 minuter kände jag att... nej. Det här är inte bra. Ligga ner och slappa av fanns liksom inte med på kartan. Värkar kom det inte heller, det gjorde bara så in i h-vete ont. Jag ringde förlossningen igen, som påpekade att vi skulle ju höras av kl 10. Men men, dom rådde mig att komma till KK's akutmottagning för undersökning.

Vi packade in oss i bilen. Martin var lyckligtvis förutseende nog att ta med BB-väskan (som jag packat klart dagen innan...), babyskydd, kamera och bebisfilt.

Väl på KK hade smärtan tilltagit till nya nivåer. Det hade även börjat komma vågor av ännu intensivare smärta. Klockan var nu strax innan 10 och jag kommer ihåg att jag stod med huvudet tryckt mot en vägg i en korridor för att inte folk skulle se mig. Efter en stund kom en en barnmorska (med vackra ögon, kommer jag ihåg) och ledde in mig på ett rum för undersökning. Vi skulle mäta barnets hjärtljud men jag kunde inte sitta ner och slappna av, så det blev en snabbmätning stående, flåsandes över britsen. Martin kom tillbaka efter att ha parkerat bilen.

Jag märker att jag blöder. Av med byxorna, upp på britsen för undersökning. Jag hade fortfarande inte fattat vad som var på gång. Så när dom fina ögonen säger till mig att jag är fullt vidgad, att jag måste till förlossningen nu för att jag ska föda barn snurrade det bara runt i huvudet. Det var ju inte dags ännu! Jag hade ju inte haft värkar (bara konstant värk) och vattnet hade ju inte gått! Jag förstod inget. Martin och dom fina ögonen ledde mig till hissen och där kom den första krystvärken.

2 våningar längre ner blir vi insläppta på BB och placerade i rum nr 4. Vi fick två barnmorskor eftersom den ena var ny i Lund, men gammal i yrket och därför gick vid sidan om denna dagen. Båda damerna, runt 60 år, var fantastiska och kompetensen och inställningen kunde inte varit bättre. Genast fick jag hoppa upp i sängen och dom kollade hur barnet låg. Jag trodde fortfarande att det inte hände på riktigt, utan väntade på att nån skulle säga: "Äh, du inbillar dig. Kom tillbaka när det är dags!"

Så blev det inte. Istället blev det så att efter 2 timmars krystvärkar på rygg, på sidan, på alla fyra, stående, på toaletten, sittandes på huk så kom hon äntligen. Äntligen, i så många bemärkelser. Vår lilla flicka...! Med sitt mörka hår, sina små fingrar och sitt perfekta ansikte.